Torsdagen hade vikts till något både jag och Ola sett fram emot länge; ett besök i stadsdelen Harlem! Så efter en hastig frukost for vi norrut med tunnelbanan och klev av vid 125:e gatan. New Yorks olika stadsdelar skiljer sig verkligen från varann och i samma ögonblick vi satte fötterna på Harlems asfalt sköljde en känsla av det här är något alldeles extra igenom oss.

Det är verkligen en svart stadsdel, vi stod ut som två Alvedon och kändes oss nästan genant turistiga...

Men oj, vad roligt vi hade! Det kändes litegrann som att kliva tillbaka i tiden till en 70-tals blaxplotationfilm a la "Shaft"- barbershops, grillad kyckling, gamla bilar stora som hus, män klädda i flamboyanta kostymer i regnbågens alla färger, mycket "street-life", svart slang  och försäljning av diverse saker på gatan. Ingenstans i New York kände jag mig så tillfreds och säker som i Harlem! Folk var otroligt trevliga..ja, väldigt trevliga...mer om det strax.

Vi besökte anrika Apollo Theatre där i princip alla jazz- och bluesartister i världen spelat. Det gick nästan en rysning genom min kropp, tänk om väggar kunde tala...

Efter att ha travat runt i kvarteren under hela förmiddagen var vi vrålhungriga och satte kurs mot "Sylvias", en restaurang som serverar amerikansk soulfood från Södern. "Sylvias" har funnits på samma adress sedan 1962 och Sylvia herself styr fortfarande stället och lagar sin berömda bbqsås.

När vi klev in störtade en glad servitör med prickig fluga fram och la armen runt Olas axlar och utbrast:
- You made it here! You made it! And you took your lady too, how lovely!! Come here!

Och så sveptes vi iväg till ett litet bord längst in i hörnet med tända ljus och ett signerat porträtt av soulsångaren Al Green på väggen.

Innan vi visste ordet av hade vi huggit in på varsin jättetallrik revbenssjäll med vitlökspotatismos, majsbröd (åh! det godaste jag någonsin ätit....) och majskolvar med smörbitar stora som kortlekar. Och så chokladtårta till efterrätt..

Så sanslöst gott att jag hade kunnat svimma...

Vi var rörande ense om att vi måste återkomma till Sylvia's, vi blev handlöst förälskade i stället.

Sen hade Ola något han skulle kika på längre ner på Manhattan, så vi skiljdes åt och jag fortsatte min Harlempromenad och försvann i på en butik där jag köte en söt lila cardigan i 50-talsstil. När jag klev ut på trottoaren hörde jag en mörk Isaac Hayes-röst mullra...

- Excuse me miss.....

Jag fick hjärtsnörp. Vad var nu detta? Skulle jag bli anklagad för snatteri? Förargelseväckande beteende? Hemskickad med förbud att återvända?

Jag vände mig och såg in i en stor, mörk vägg som visade sig vara en väktare.

Jag lovar, killen måste ha varit i klass med Karelin. Knäna sviktade av rädsla.

- I'm sorry for bothering you miss, but I just want to tell you that you are a very, very beautiful woman.

Vaa? Jag svamlade ett generat tack och gjorde en ansats till att dra mig mot tunnelbanan. Den mörka väggen presenterade sig som Marcus och min lilla hand försvann i hans jättelabb.

Han var tydligen fast besluten att prata med mig så han fick helt enkelt promenera med mig till tunnelbanan. Han frågade ifall den där mannen jag haft sällskap med vad min pojkvän och mitt jakande svar verkade inte ha någon som helst inverkan på honom (undrar vad som hänt om jag sagt nej?).

Marcus var f.d marinkårssoldat (hoppla - jag berömde honom för hans militäriskt räta hållning) och var nu arbetsledande väktare (dubbelhoppla). En intensiv uppvaktning inleddes! (från hans sida, vill jag påpeka.)

Jodå, jag var så otroligt vacker och han skulle ta ledigt från jobbet på måndag så han fick visa mig stan bla. bla...

I en halvtimme försökte den stackaren övertyga mig att i princip rymma från Ola och dra iväg med honom. Jag skojade och frågade ifall jag skulle rapportera honom till hans chef vilket fick honom att se så rädd och förskräckt ut att jag var tvungen att snabbt förklara att jag bara skämtade. Tyckte nästan synd om honom då, min grymma humor fick honom att tro att han skulle få sparken!

Som sagt, Olas existens verkade inte bekomma honom det minsta och jag fick slingra mig iväg med motiveringen att jag skulle äta middag med min pojkvän.

- Oh, you are breaking my heart girl! utbrast han då och det måste jag medge var lite rart.

Trixet var nu bara att det inte gick några tåg! Tekniskt fel eller något.

Jag gick tillbaka upp på gatan och vem stod inte där om inte min kavaljer? Jag förklarade läget och började kika efter nån buss söderut. Marcus tyckte inte alls att jag skulle ta någon läskig buss utan vinkade till sig en taxi, gav chauffören en 10 dollarssedel och bad honom köra mig hem!

Jag pep ett tack och for hemåt. Jisses! Vilket äventyr!

Sms:ade Ola och bad honom möta upp mig på vår kvartersdiner där jag fnissigt och förläget berättade om vad som hänt. Ola skrattade mest och tyckte att det var väl typiskt att han inte kunde lämna mig 10 minuter i Harlem utan att jag blir enleverad av någon bredaxlad afroamerikan.

Det måste vara min celloformade bak...

Så kan det gå. Men kul var det!

Jag lovar att snarast återuppta bloggandet. Ni kommer få fortsatt reseskildring från New York och mina iakttagelser i vardagen.... Men just är jag tvungen till en paus, eftersom vår nya webläsare ogillar bloggplatsen.se och inte vill låta mig skriva där. Ska pula och fixa lite ikväll efter jobbet så ska det nog ordna sig.

Tillbaka snart!

Innan vi drog hemåt igen för att justera vår jetlag uppsökte vi en kvartersbutik och införskaffade frukostattiraljer och annat som vi kunde komma att behöva. Upptäckte att det fanns fruktstånd på gatan att handla från klockan tio på kvällen, billigt som attans dessutom. Ljuvligt.

Ola och jag stupade snart i säng och sov som två små spädgrisar, men vaknade fem på morgonen och var störtpigga, så vi begav oss ut på en liten morgonrunda i Riverside Park och såg New York vakna till liv (även om stan, precis som man säger, aldrig riktigt sover).

Jag led av svår hundabstinens så under veckan kom jag att trakassera många hundägare jag kom i kontakt med och fick klappa diverse rara hundar, bl.a en westie som hette Sam och en Jack Russel som hette Sophie. Westie, fransk bulldog och diverse terrierraser verkade vara New York-bornas favoritraser och det fanns otroligt många hundar i stan, till min stora förtjusning!

Efter frukost och tvagning var det dags att bege sig ut på stan. Ett tunnelbanekort införskaffades och vi begav oss till Times Square. Ett gigantiskt vimmel av människor, neonskyltar, Broadwayteatrar och butiker mötte oss. Det är svårt att förmedla känslan av att stå dä, det liknar ingenting. Korsningen vid Åhléns och Sergels Torg är liksom...ingenting.

Vi susade in och ut ur diverse butiker, drack iskalla kaffedrycker från Starbucks och spanade på folk.

Plötsligt drabbades jag av akut kissnödighet.. Ni vet sådär så att man vet att man nästan kommer att dö om man inte får tag i en toalett inom ett par minuter.

En förtvivlad jakt på ett damrum inleddes! Starbucks hade inget, teatrarna var inte öppna.... Jag kved och gick med benen korsade. Min pojkvän, som är ett medicinskt unikum och kan hålla sig en hel dag, försökte tafatt komma med diverse förslag ("Nej Ola, det finns inga j-vla buskar på Times Square!") utan framgång.

Men någonstans i den dimma som vid det här laget började dansa framför mina nu skelande ögon fick jag syn på en skylt...."Tourist nånting bla-bla".. DÄR! Dom MÅSTE ju ha en toalett! Jag hasade/stapplade dit och hörde hallelujakören dåna då inte en utan tre toaletter uppenbarade sig.The most wonderful feeling ever....

Lättad, på mer än ett sätt, kunde vi fortsätta vårt äventyr.

Denna scen skulle komma att utspelas minst ett par gång om dagen, eftersom kombinationen minimal blåsa + behov av att dricka mycket på grund av varmt väder orsakade ett viss pockande...

Alltså har New York Library, buskarna i Central park, i princip samtliga Starbucks mellan 22:a och 85:e gatan, en liten mexikansk butik i Harlem och Brooklyn Bridges brofäste på östra sidan fått besök av mig. Tack så mycket!

Resten av onsdagen ägnades åt att besöka Midtowns alla filmbutiker som Ola med febrig blick avverkade metodiskt. Jag fyndade en fin utgåva av King Kong från 1933 för sanslösa $3 och vi avrundade dagen med en middag på en skaldjursrestaurang vid Times Square. New Yorks tunnelbana är ålderstigen, smutsig, högljudd men effektiv och vi hade max 10 minuters resväg upp till Upper West Side. Trots att vi befann oss i en av världens största städer infann sig ofta en mysig kvarterskänsla, vilket antaglige till stor del beror på alla små butiker och restauranger som finns överallt och att folk är otroligt vänliga och avspända.

Vi köpte lite öl och skålade för en härlig första dag i New York.

fortsättning följer...