Nu är det äntligen dags att försöka berätta om vår succéresa till Det Stora Äpplet i öster!

I arla gryningen på tisdagen ringde vår chaufför för dagen, pappa, på dörren (i vanlig ordning 10 minuter före utsatt tid). Vi var själva klara i osedvanligt god tid och kunde omedelbart susa iväg till Arlanda där vi lämpades av vid terminal 5 och kunde förenas med resten av familjen Hedqvist.

Efter incheckning och dumpning av bagage begav vi oss till säkerhetskontrollen där Ola fastnade och var tvungen att under milt förnedrande former plocka av sig allt utom byxor och t-shirt. En annan mansperson i sällskapet lyckades lägga ifrån sig sittpass och boardingcard på en soptunna och gå därifrån...Lyckligtvis såg resten av klanen det och lyckades påkalla personens uppmärksamhet innan katastrofen var ett faktum.

Efter en hastig frukost och den obligatoriska taxfree-svängen var det dags att kliva ombord på planet. Svärmor och jag, som båda är utrustade med små blåsor, la beslag på yttre- samt mittensätet - beredda att försvara dessa platser med näbbar och klor. Ve den som försöker hindra oss från att nå toaletten på under en minut!

Vi blev utfodrade med diverse mat ("Har du fått kyckling eller pasta?"...."Öh, jag vet inte säkert.."..*pet-pet*) och jag fick en hel flaska Sprite över hela mig tack vare en sjabblig och dödsgenerad flygvärdinna. Jag övervägde att gå till Deltas disk och leva apa om det när vi landat, men när vi väl var på fast mark orkade jag bara inte (vilket flygbolagen säkert tycker är jätteskönt - slippa gnälliga passagerare är väl toppen?).

När vi närmade oss New York och flög på en lägre nivå kunde vi räkna golfbanor och swimmingpools i de flådiga villaförorterna och, något senare, de slummiga brunstenshusen i Bronx.

Vi landade och föstes ut i ett kväljande varmt rum fullt av andra glosögda passagerare, varav somliga såg ut att ha väntat sen Columbus steg iland...

Den ökända gränskontrollen!

Eftersom jag enligt USA inte tillhörde resten av familjen skulle jag få gå igenom kontrollen på egen hand medan de andra kunde gå tillsammans. Kön rörde sig minimalt, vi svettades och svor. Det patrullerade barska vakter som såg till att ingen smet före eller "gick fel".

Efter en hel evighet var det äntligen min tur.

Jag klev fram till en vakt som satt i sin lilla kub och såg ut som en blanding mellan Lurch i Familjen Addams och Karelin med ett nollställt ansiktsuttryck.

"Hello" pep jag och räckte fram passet.

"Hello.... Hey, what have your there?? Can I see?"

Han var inte ett dugg intresserad av att se mitt pass, han ville bara kolla på mina tatueringar! Så det vara bara att kavla upp ärmarna..

Han var otroligt intresserad och frågade en massa (inget som berörde min inresa i landet dock), konstaterade att jag varit landet förut och därmed visste hur det gick till bla bla..

Så han tjoade "Have a nice week, sweetheart" och stämplade glatt mitt pass.

Ola himlade med ögonen och sa nåt i stil med "Vi har varit här en timme och du har redan flörtat dig förbi gränskontrollen...?"

Jag protesterade och sa att man måste vara vänlig i alla lägen..

Så vi plockade upp våra väskor och begav oss mot taxikön. Jag hade enhälligt röstats fram som taxiordnare, så jag viftade med fem fingrar åt mannen som delegerade passagerare åt den flod av bilar som passerade i den avgasstinkande tunneln vi stod vid. Han ordnade strax fram en minibuss åt oss och strax begav vi oss iväg genom Brooklyn. Om man var lite trött efter flygresan så vaknade man garanterat till nu!

Alla, inklusive vår chaufför, körde som galningar! Gas, tvärnit, gas, kastade sig mellan filerna, tutade vilt...samtliga bilar hade stötmärken. Vi passerade Brooklyn, Queens, över bron och genom Harlem. Snart var vi vid 79:e gatan och West End Avenue där vårt hotell tornade upp sig precis intill Hudsonfloden.

Vi checkade in smidigt och for upp till våra rum som låg högst upp på tionde våningen. Ola och mitt rum var jättefint med en enorm säng och ett litet kök.

Efter att packat upp, vilat lite och kommit iordning begav sig hela familjen ut för att äta middag. Vi korsade Broadway och hittade fram till en diner jag hittat på nätet tidigare, Manhattan Diner. Ett underbart ställ i art deco-stil och öppet dygnet runt. Vi beställde husets hemgjorde hamburgare i olika varianter och åt under andakt...så sagolikt gott. Det var en speciellt känsla att sitta där mitt i New York med familjen och blicka ut över myllret på Broadway och äta den här goda maten. Äntligen var vi här!

Fortsättning följer....

"Men ska inte den lata människan skriva om allt kul hon har haft i New York snart?" undrar kanske läsarkretsen.

Jodå, absolut. Jag skulle ingenting hellre, MEN jag har drabbats av en hemsk förkylning med feber som i princip däckat mig sen igår kväll.

Min snälle (och ännu friske) man har veckohandlat, städat, pyntat hemmet med sina kitschiga mexikanska affisher inhandlade i Spanish Harlem, lånat svampböcker på biblioteket då vår ambition är att ge oss ut i skogen snart samt lagat en jätteomgång vitlöksdoftande köttfärssås.

Däremellan har han dessutom jobbat, så min oändligt snälle Far kom hit och tog ut hundarna på en promenad samt ombesörjde införskaffandet av glass.

Såfort jag repat mig en smula kommer en detaljerad berättelse om vår vecka i New York! Det kommer innehålla en aria över italienska köttbullar, om att bli uppvaktad i Harlem, konsten i att finna en toalett på Times Square och mycket, mycket mer....

Vaknade imorse med en känsla av att dagen skulle komma att kräva en hel del instatser av mig... Javisst ja, idag var ju dagen då jag måste göra ALLT.

Ola susade till jobbet, efter att ha sagt hejdå till hundarna och gett dom en extra puss eftersom de skulle åka ut till landet med pappa på eftermiddagen.

Hurra, en hel dag ensam att göra allt på mitt sätt i min takt.

Som alltid då en särdeles trist uppgift ligger framför mig (i det här fallet, packa resväskan) lyckades jag även idag hitta ett dussintals andra saker att ta itu med (läs: skjuta upp det aptråkiga med). Så idag har det städats i garderober, putsats bestick, sorterats skivor i genreordning...ja, ni förstår säkert.

Efter att ha packat ihop hundarna saker såsom sängar, skålar, Viggos mjukiskrabba och kam, och vinkat pojkarna hejdå fanns det ingen återvändo.

Väskan låg uppslagen på min säng och hånflinade åt mig.

Eftersom jag 9 gånger av 10 har med mig minst dubbelt så mycket kläder och saker som jag behöver, beslöt jag mig djärvt för att lägga fram allting jag tänkt ha med och sen ta bort hälften. Hoppla! Genast mer hanterbart. Över- och underdelar som kan matchas med varann i oändlighet, en tunnare jacka och en cardigan.. That will do!

Har aldrig rest med såhär lätt packning (väskan är dock fortfarande lika stor, men långt ifrån lika tung). Är övertygad om att det kommer räcka utmärkt (ett uttalnde jag säkert kommer att få äta upp...).

Hemmet städat, allting ordnat... Vad gör man nu då? Kopplar av?

Så, kära vänner - imorgon bitti far vi! Det ska bli så otroligt roligt att åka tillbaka till USA och att få uppleva New York! Kan inte förstå att det äntligen är dags....!

Det känns så tomt utan Uno och Viggo, men jag är helt säker på att de kommer att ha roligt hos mamma och pappa: jaga katter, leka med likasinnade och springa i turbofart på gräsmattorna.

Tack snälla Mor och Far för att de får bo hos er! Och ett extra tack till pappa som kommer imorgon i ottan och kör oss till Arlanda!

Hejdå!

Under tiden jag far runt i lägenheten och förtvivlat försöker hinna med allt som ska göras innan vår avfärd imorgon bitti, bjuder jag på några vackra bilder av New York City från tidigt 1940-tal.

Har ägnat dagen åt att susa runt på staden och uträtta diverse ärenden. Fann att 90% av alla andra Norrtäljebor hade tänkt sig göra samma sak och detta fick till följd att allt jag tänkt göra tog minst dubbelt så lång tid. Dock sken solen och de flesta människor verkade vara på osedvanligt gott humör (jag inkluderad), så det kändes inte speciellt besvärligt att trängas i butiker och tvärtnita med cykeln när ett lämmeltåg av rullatorer med vidhängande gamlingar korsade Stora Torget i snigelfart.

Susade hemåt och fann min man i full färd med att fota hundarna, ett initiativ jag ivrigt uppmuntrar då vi har alldeles för få bilder på dom.

En viss resfeber har infunnit sig hos mig... Vad sjutton ska jag packa? Måste kolla upp kommande veckas väder. Här hemma har jag ju vant mig vid att ha koftor och sjalar, men jag misstänker att jag kommer få omvärdera det och packa sommarkläder.

Ett annat orosmoment av mer digert slag är orkanen Earl som drar fram längs USA's östkust. När jag tittade senast befann den sig i höjd med North Carolina, och jag ber till de högre makterna att ovädret bestämmer sig för att kasta sig ut i Atlanten istället för att fortsätta norrut...Än så länge verkar inga New York-flyg vara påverkade.

Kommer vi till Arlanda och flyget är inställt kommer jag falla ner på knä och ge upp ett skrik av besvikelse, maktlöshet och vrede samt kasta mig mot gaten och svinga mig ombord på något annat plan...

(Mamma, få inte spader nu!)