Jag älskar den här perioden då sommaren sakta övergår i höst. Luften är klar och sval, man kan äntligen ha i princip vilka kläder man vill utan att drabbas av svettanfall och dessutom i sådana färger som jag tycker om; lila, petrol, mullvad, mörkturkost och vinrött. Man kan ha mysiga sjalar och koftor men ändå slippa otympliga vinterjackor.

Det kommer dock vara runt 28 grader i New York, så det är bara att plocka fram sommarklänningarna igen och lämna halsduken hemma. Och ha bekväma skor!

New York, ja....

Nu börjar det dra ihop sig och vi har börjat planera logistiken. Hundar ska lämnas/hämtas, pappa ska köra oss i ottan till Arlanda, hundarna ska ha med sina sängar och matskålar, blommorna ska vattnas... Var är min resväska? Gäller mitt pass? (jodå, till 2015...)

Boka tvätttid, städa lägenheten (det finns inget värre än att komma hem till ett stökigt hem efter en resa) och plocka in balkongblommorna.

En vecka till take-off!

Jag lever i något slags paralleluniversum just nu som är fyllt av jobb, nässprej och bussresor. Har en vag uppfattning om vilken dag det är, träffar min man ungefär en timme sammanlagt varje dag, oftast kvällstid då jag stapplande tar mig över tröskeln och inom tio minuter somnar i soffan.

Jag klagar absolut inte, det är helt och hållet självpåtaget och jag tycker att mitt arbete är roligt. Men det den där semesterveckan som närmar sig känns välkommen, det går inte att förneka...

Någonstans i min grötiga hjärnas dunkla vrår började en minnesskärva skimra....justja, vi åker ju till New York snart!

Jajamensan, Ola och jag är bjudna till The Big Apple av hans familj och eftersom resan började planeras redan i december förra året så har vi liksom inte tänkt på det så mycket...det har ju legat så långt fram.. tills nu! Vi åker ju om 10 dagar!

Min och Olas strategi är att planera så lite som möjligt, bara "go with the flow" och se var vi hamnar. Det känns som inte inte kommer att vara så ont om saker att hitta på i NY...

Vi kommer att bo på Upper West Side på Imperial Court Hotel som ligger ett stenkast från Hudsonfloden och ett par kvarter från Central Park.

Shopping då?

Jodå, de flesta människor verkar komma hem med dussintals påsar med märkesvaror som kostar mindre än hälften av vad de gör i Sverige. Eftersom jag är helt ointresserad av sånt, har jag istället riktat in mig på en favorit i repris: apoteksvaror!

2007, då Ola och jag var i Las Vegas/San Francisco upptäckte jag paradiset på jorden: Walgreens...USA's största apotekskedja som saluför ALLT. Mediciner, make-up, kameror, husdjursprylar, livsmedel... det mesta till sanslöst låga priser.Jag köpte 5 burkar med anti-pmstabletter för $2.99 styck, te.x

Det kan verka urtrist, men jag tycker att det är toppen - det finns inget roligare än att göra sådana fynd.

Ola är livrädd att jag ska åka fast i tullen med femtio burkar med röda trianglar på, haha!

Jag ska dock inte bara stå med näsan i apoktekshyllorna, självklart ska vi göra annat. Strosa i Central park, äta pasta i Little Italy, gå på bio, promenera längs avenyerna och insupa New Yorks atmosvär.

Vi längtar!

Att busspendla ger mig stort utrymme till att ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar; att studera människor och deras beteenden.

Det finns vissa karaktärer bland pendlarna som ständigt återkommer:

Portföljen (mannen med kostym och portfölj som gärna talar om för alla han pratar med i sin mobiltelefon att han minsann inte brukar åka buss men bilen är på lagning idag...)

Hypokondrikern (ofta kvinnor, sitter med näsduken limmad vid mun/näsa, pratar gärna med sina medpassagerar om alla sina sjukdomar, biverkningar av mediciner - självklart har hon samtliga... Stirrar hatiskt på alla potentiella smitthärdar såsom barn/djur/förkylda medtrafikanter.)

Skärrade mamman (kvinna med minst ett barn i sällskap. Pratar HELA tiden med barnet, säger till sin avkomma om ALLT, får panik om barnet närmar sig kanten av sätet eller något annat livsfarligt. Ett hundhår kan innebära en dödsfälla. Reser sig upp tre stationer innan sitt stopp för att vara säker på att hinna av. Reser gärna tillsammans med likasinnad mamma och pratar bara, bara om sina barn.

Ångestladdade pendlaren (står i kön med böjd rygg, kliver ombord med en suck och sneglar hela resan på skylten med hållplatsernas namn. För varje station som passeras sjunker personen djupare och djupare ner i sätet. Kliver motvilligt av med nollställd blick. Ser ut att vilja dö.)

Tuggummitonåringen (slängig hållning, breder ut alla sina tillhörigheter på fem säten, pratar högljutt i mobil och med varann, tuggar tuggummi och verkar lida av någon form av hörselskada eftersom all dialog sker Disneyfilmshögt. Tuggummit hamnar gärna såsmåningom på sätet eller på huvudstödet.)

Sen har vi Försynta pensionären (som hellre bryter lårbenshalsen än är i vägen eller tar plats), Gnällige Gunnar (som tjatar om AC:n, biljettpriset, tidtabellen m.m), Hamburgerätaren (som låter hela bussen ta del av hans härligt stinkande fastfood han envisats med att ta med ombord)...listan kan göras oändlig.

Vissa karaktärer kan också vara cross-over, te.x gnällig portfölj eller hypokondrisk ångestpendlare (stackars!).....

Det kan tyckas märkligt att det är på jobbet jag har mest tid till att blogga, men så är det. Här finns naturliga pauser som kan ägnas åt att uppdatera läsarkretsen om mina banala förehavanden, medans hemmavid blir jag ständig distraherad av människor/djur/städning/handling/telefon/diverse åtaganden som kräver min uppmärksamhet.

I torsdags for vi till goda vänner i Tyresö där vi blev bjudna på himmelskt god thaimat, vi skrattade så det hördes till Gullmarsplan och medhavda hundar (Viggo och Rasmus) lekte glatt med sina nya kamrater.

Efter en härlig eftermiddag (tack snälla T-B, P och G för allting!) skjutsade Mor mig till jobbet i Täby. Jag vred händerna över huruvida Mor skulle lyckats trassla sig tillbaka till E18 från Täby Centrum, men hon fnissade bara åt mina bekymrade mobilsamtal.... "Det är ju bara att läsa innantill!".

Jomenvisst, men då jag är van vid att Mor vrålar "Vad f-n står det på skyltj--eln!? LÄS!" så det är kanske inte så konstigt att jag kände en viss tvekan inför att låta en (trött och kissnödig) individ cirkulera bland alla mystiska avfarter runt de norra förorterna.

Men det gick tydligen bra utan min asssistans!

Igår ringde en tjatig åldring på förmiddagen då vi fortfarande låg i sängen och förkovrade oss i litteratur samt kliande av hundar. Åldringen krävde uppfodrande  promenadsällskap och coaching.

Då min hjärna bestod av lika delar gröt och vacum tog det mig en stund att komma fram till att det var Mor i luren.

"Gå själv, du har ju skogen runt knuten".

"Jag måste ha sällskap!"

"Du har ju Rasmus..."

".....*gnäll*....*stånk*.."

Jag såg hur min lediga dag hastigt förvandlades till ledsagning av en bångstyrig gamling som ändå inte lyssna på vad man säger.

"Ok. Kom om en timme då..."

"Jippie!"

*klick*

Vad hade jag gett mig in på? Jag tog mig ur sängen, susade hastigt ner på stan för att utföra diverse ärenden och mötte sen upp en otäckt pigg och entusiastisk Mor på parkering utanför vårt hus.

Rasmus blev naturligtvis glad över att få träffa sina kompisar Viggo och Uno igen. Mor förklarade att hon ämnade "komma iform" och därför behövde coaching och sällskap för att orka börja röra på sig.

Jag föreslog att vi skulle gå längs ån och Mor tog genast sikte på sjön  med argumentet "Rasmus har aldrig sett en sjö!" (jag tror att halva sanningen ligger i det faktum att det finns sköna vilobänkar vid sjön....).

Vi gick med stretande hundar, Mor pladdrade om diverse anledningar till sitt nyväckta intresse för fysisk aktivering (historier och händelseförlopp jag hört MINST 10 gånger tidigare).

När jag ville komma med goda råd av typen "Gå ofta men kort istället för sällan och långt i början" fick Mor tjuthaka och ville inte längre prata om ämnet...

Vad tacksamt att hjälpa till!

Min tankar började vandra i riktningen "Hur lång tid tar det att hitta en kropp som man dumpat i sjön....?"..

Efter visst stånkande, gnällande och tjatande från den otacksamma åldringen kom vi tillslut tillbaka och jag förmanade Mor att nu upprätthålla promenerandet så att det blev en rutin.

Jag uttalade också vissa välmenande hot av typen "Om du inte promenerar medans vi är i New York kommer jag låta mina hundar vara kvar hos er en vecka extra!".

Och ja, jag menar fullständigt allvar!

Så Mor, nu vet du att du har vissa förväntningar på dig, haha!

Under flera månader har vår kökskran (av modell Östtyskt 70-tal...) varit ett stort irritationsobjekt. Den har droppat, runnit och läckt vid fästet. Dessutom har blandare saknats så vi har tvingats köra den engelska varianten (skållhett ur ena kranen och iskallt ur den andra).

Det visade sig att vi hade en ansenlig summa pengar i reparationsfonden. Jippie, nu skulle det bytas kran! For upp till VVS-firman, valde en tämligen tjusig kran med blandare för ett ganska facilt pris och fick ett muntligt löfte om att den uppdragsdyngda firman skulle höra av sig i augusti för att bestämma dag för installation.

Veckorna gick...

Idag tyckte vi att då halva augusti faktiskt gått, då kunde vi väl utan att skämmas ringa för att höra hur planeringen låg till?

"Kan vi komma om 25 minuter?" löd svaret. Hoppsan!

Ola diskade i rasande fart, hundarna stängdes in i sovrummet och grannarna informerades hastigt om att vattnet skulle stängas av under en stund.

Det ringde på dörren.

Där står en spoling med blond hästsvans och glugg mellan framtänderna.

"Tjena!"  hälsade han med heliumröst.

"Vad f-n, hur gammal är du - 12?" tänkte jag, släppte in honom och tänkte i mitt stilla sinne att jag kommer att vägra skriva på nån närvarorapport för hans PRAO...

Efter ett visst trassel med vattenavstängningen, fastrostade skruvar, hastigt tillskyndande med handdukar och hinkar m.m så var kranen på plats!

Glopen kunde visst hantera en skiftnyckel!

Vi cirkulerar fortfarande runt den som två föräldrar till en nyfödd (Ola tittar nästan förälskat på den).

Vår fina kran....!

Har en riktig hemmafrusdag och dammtorkar, plockar, viker, dammsuger, tvättar och omorganiserar hemmet. Urskönt!

Dessutom hittar man alltid försvunna saker, dagens fångst var en klänning (i en påse under bokhyllan) samt Viggos bästa kam (under soffan).

Igår for vi till Dan och lät Viggo bli trimmad. Han blev otroligt fin och en tanke om att ställa ut honom i vinter har börjat ta form i mitt sinne... Vi får se hur hösten utvecklar sig!

Trevligt hade vi iallafall, drack te i den lummiga trädgården och åt muffins med hallon, blåbär och vit choklad som jag experimenterade ihop häromdagen.

Viggo har föresten visat sig vara oerhört förtjust i att simma. Han har badat ett dussintal gånger i sommar och simmar långa sträckor (under bevakning och med sällskap, naturligtvis).

Kanske bra träning för en liten skotte, vem vet?

Ett hastigt litet inlägg, tiden är knapp!

Just nu jobbar jag som en tok, bakar, lagar mat med mängder av vitlök i, läser Bukowski, fnular på vad jag ska göra i New York (en knapp månad kvar nu!) och försöker krama ur de sista dagarna av sommaren.

Imorgon åker vi västerut för att trimma Viggo (han påminner om Skräphögen i Fragglarna just nu...).

Sitter på jobbet, det är lugnet före stormen (storhandling med hela boendet. En upplevelse som kan liknad vid att krypa över Himalya iklädd badtofflor....).

Har räknat ut att jag under augusti kommer att arbeta minst 154 timmar PLUS 80 jourtimmar. därav 69 timmar under helg. Grandiosa!

Dessutom kan folk bli sjuka = mer pass till mig. Jippie! Ja, inte att folk drar på sig bacillusker, men mer timmar är alltid välkommet.

I lördag gick jag och Viggo i Prideparade under Svenska Kennelklubbens fana. Publiken röstade fram vårt ekipage som det 3:e bästa av 114! Inte illa för ett gäng debutanter! Mötte kära vänner och skaffade ett par nya, hade sanslöst roligt. Viggo tuffade på med rosa scarf med röda körsbär på, vi blev plåtade av otaliga fotografer ( bild finns här och här samt en hel drös här!).

Konfetti, musik, jubel och applåder - en underbar stämning!

Nästa år vinner vi hela rasket!

Det damp ner en kupong från Kappahl i brevlådan. 50%... Måste nästan användas till något trevlig som belöning för hårt arbete under augusti. Eller vad tycker ni?

Om den här lilla klänningen finns kvar den 1 september så är den min, med rabatten kostar den nästan ingenting alls. I höst känner jag för att vara lite hippiechic!