Midsommar var en tämligen stillsam föreställning för år del. Åt ohyggliga mängder jordgubbar eftersom vi hade drivor med sådana, men ingen sill eller ägg ( någon hade missat att skaffa det....). Vilken tur att jordisar är bland det godaste som finns! Provade att ha flädersorbet till som Ola i ett anfall av experimentlusta skaffat..resultatet blev betyget "ganska ok, men grädde eller glass smäller högre".

Badade i Lommaren tillsammans med Viggo som älskar vatten, medans Uno som är mer skeptiskt inställd satt på stranden och tittade på, måttligt road.

Det går nån form av magsjuka på mitt jobb, jag är som vanligt oberörd av detta eftersom såna bacillusker inte biter på mig. (Däremot kan jag ibland bli oerhört dålig av te.x tonfisk eller annat som legat i öppen konservburk i kylskåpet. Men såna osmakligheter behöver vi knappast gå närmare in på...).

Varför drabbas alla assistansplatser av magsjuka? Finns inte ett ställe jag jobbat på som inte regelbundet blir lamslaget av dylik smitta.

Är det alla halvfulla och rätt äckliga matlådor som folk lämnar i kylskåpet?

Jag brukar roa mig med att tömma dessa när de är bortom all räddning och sen tala om för ägaren att jag gjort dom en stor tjänst genom att se till att de aldrig kommer äta innehållet i lådan de lämnade i kylen tre veckor tidigare...

De flesta blir tacksamma.

Övriga är gissningsvis för insöade för att förstå poängen.

Idag kom Skotte-Nytt med min lilla text om söta skotteprylar i London. Hoppas nån tycker att den var trevlig och läsvärd.

Nu ska jag till bibioteket och sen vidare ut till Solbacka med cykeln för att hämta en halv påse balkongjord jag fått av en kompis som tänkte slänga den.

O, fasa - slänga användbara prylar!

Captain Ingrid rycker ut!

(Om nån i Norrtälje vill ha jord så skrik till, jag kommer bara använda litegrann av påsen jag får hem).

När jag kom hem efter att ha jobbat ett par timmar på förmiddagen kom min hurtige och idérike man med ett för honom lysande förslag: vi borde cykla till Finsta idag!

Då jag vägrade ge minsta sken av att jag hellre ville lägga mig på soffan och läsa klart den spännande deckaren jag hade ett par kapitel kvar av, nickade jag glatt och sa "självklart älskling"....

Så vi pumpade våra cyklar, packade några vattenflaskor och gav oss iväg på den idylliska grusvägen som löpte mellan kohagar och sädesfält. Strålande väder och gott humör!

Inte ens speciellt ont i benen fick vi, och Ola klappade dessutom en ko som stog vid hagens kant och mumsade. Framme i Finsta bjöd Ola på lunch och vi åt sen glass på kaféets uteplats. Hurra, så mysigt!

Sen kom problemen...

Vi hade planerat att ta bussen hem istället för att som förra året cykla tillbaka (vedervärdigt tråkigt att efter en maffig lunch sätta sig och trampa hela vägen tillbaka). Vid hållplatsen satt en skylt som tillkännagav att visst var passagerare välkomna att ta med sina cyklar MEN enbart 9-15 eller efter kl. 18!

Klockan var nu 16.10

Vi försökte utan framgång böna, muta och tjata oss till platser, men de hårdhjärtade och reglementsstyrda chaufförerna vägrade och bussarnas dörrar slog igen framför våra näsor med en hånfull suck.

Ola var nu i upplösningstillstånd och beslöt att vi skulle cykla några hållplatser framåt för att iallafall sysselsätta oss med något. Efter 200 meter ångrade vi oss!

Det kommer enorma långtradare -från båda håll...samtidigt! Jag har sällan varit så rädd som då...hu!

Så vi kastade oss av cyklarna och gick till nästa hållplats. Klockan hade nu passerat 17.00 med råge. Ola gick ut på ett fält och skrek, sen satt han apatiskt på asfalten och tuggade på ett grässtrå.

"Du Ola....här finns det ingen skylt om cyklar.. Tänk om de inte tar ombord cyklar här"?

"Lägg av, det vore ju sjukt!" svarade min man med eftertryck.

"Jag går INTE tillbaka på den här livsfarliga vägen!"

Gissa vad? Nästa buss som kom stannade och jag frågade försynt ifall vi fick ta med cyklarna.

"Inte från den här hållplatsen!" svarade chauffören.

Då trodde jag faktiskt att Ola skulle begå mord...

Bussföraren uppfattade nog det blänk av isvit galenskap som skymtade i O's ögon och sa ok, häng upp hojarna i bak...

Ola muttrade något om Kafkalika regler och jag passade mig noga för att inte komma med några vad-var-det-jag-sa-kommentarer.

Jag är mentalt förbrukad, det blir smörgåsar och nyponsoppa till middag.

Ja jisses, här har det gått undan...

For upp i gryningen och försvann till jobbet. Slutade efter lunch och for hemåt i en rasande fart då jag hade planerat ett besök på det nyöppnade hundkafét i Norrtälje och skriva ett reportage om det till Hundsports nya bilaga Stockholmshundar som jag fått äran att skriva åt. Texten skulle dessutom vara inne idag hade jag fått veta igår..

Väl hemma upptäckte jag att Uno hade haft ont i magen....vilket märktes...överallt..

Torkade upp i milt vredesmod, nu stressad bortom allt förstånd. Tog med mig hundarna, reportageblock, penna samt kamera och rusade bort till kafét - som var stängt på måndagar!

Vad gör man? Faller ner på knä och skriker ut sig frustration? Sliter av sig håret?

Förvisso lockande alternativ, men inte speciellt konstruktiva.

Så jag lommade hem, fick av Mor hjälp med faktauppgifter (jag kunde bidra med egna intryck eftersom jag totalt skamlöst glott in genom fönstren på fiket och sonderat terrängen noga).

Sen skrevs det i rasande fart! Artikel klar, Mor korrekturläste och sen -svisch iväg!

För övrigt noterar jag att Ola och jag har olika syn på vad som är "ivägen".

Ola ställer te.x gärna tvättkorgen mitt i hallen viket gör mig vansinnig, medans jag inte alls förstår varför han får ett sammanbrott när mina strumpbyxor fastnar i hans mun när de hänger på tork i köksfönstret...jag menar, han behöver väl inte ha öppen mun när han sitter där?

"Åh, har du ställt stereon i köket? Så praktiskt, älskling!"

Nu ska jag iväg och träna och sen äta middag hemma hos en kompis som nyligen kläckt ur sig en knodd - spännande!

Ett STORT och rungande Grattis till min syster

Astrid och hennes Joakim som igår gifte sig i Länna kyrka!

Hemkommen....utmattad...lätt omtumlad..

Mötet gick bra! Lite konstigt ibland, upplevde att hon pendlade mellan att förmedla en känsla av att hon tyckte att jag var synneligen lämplig till att tycka att jag var nybörjare. Framhöll flera gånger att jag var en av flera kandidater osv (som om jag inte begrep det) men sa samtidigt att jag gav ett mycket bra intryck hos henne.

Ersättningen verkade betydligt bättre än vad jag hade fått för mig att den var, alltid ett plus.

Vi får se vad det här leder till nu! Jag är faktiskt ganska sugen på den här tjänsten, verkar himla kul vilket jag var noga med att tala om (man ska aldrig tveka att framhäva sånt).

Jag är urlakad nu, ska tilltvinga mig en fotmassage från O och sen stupa i säng - börjar jobba 06.45 imorgon.

Tack för allt stöd, det känns så himla bra att ni tror på mig och min förmåga!

Tack för alla uppmuntrande kommentarer!

Ofattbart hur högt ni tänker om min eventuella förmåga... 

Jag ska strax åka iväg till Vallentuna. Är av någon anledning otroligt nervös...

Hjärnan har förvandlats till skär gröt, jag kommer att stamma och hälsa med orden "en mugg sprit, tack" eller nåt liknande...

Återkommer ikväll med rapport om hur mötet gick!

Jag är i behov av goda råd eller synpunkter från min kära läsarkrets!

Läget är följande: jag trivs ypperligt på min nya arbetsplats. Allt fungerar fint och jag verkar vara uppskattad av såväl personen jag hjälper som arbetskamrater.

Häromdagen blev jag uppringd av företaget jag är anställd av. Jisses, vad hade jag gjort nu då? var den första tanke som for genom mitt huvud.

Men det visade sig att individen i luren hemskt gärna ville träffa mig ang. en ev. befodran. Gulp!

Så här ligger det till: i varje arbetsgrupp finns en sk. samordnare, en person som håller koll på allt, är kommunikationscentral mellan företag och personal, sköter anställningsintervjuer, beviljar semestrar, mm.

Man är spindel i nätet helt enkelt. Man blir dessutom utrustad med en mobiltelefon som är ämnad för arbetsärenden som företaget står för, så ens privata telefon inte är inblandad (skönt...).

En tjej som arbetat på mitt ställe i snart 10 år och som jag fått fin kontakt med hade rekommenderat MIG, av något outgrundlig anledning. Vår nuvarande samordnare ska alltså sluta sista augusti.

Chefen på företaget vill träffa mig imorgon för att diskutera...ja, vad? Jo, att jag skulle kunna tänkas vara en god kandidat för samordnartjänsten. Man är alltså samordare parallellt med PA-jobbet.

Jag ringde upp person X som rekommenderat mig och tackade för att hon föreslagit mig men kunde inte låta bli att nyfiket undra varför? Jag har ju inte jobbat så lång tid....

"Äsch, du imponerar så mycket på mig! Du har ju sån koll och erfarenhet och du lär dig allt snabbt!" svarade hon glatt.

Jag är skitskakis! Vad säger ni? Tror ni att jag grejar detta ifall de vill ha mig?

+ Roligt att få förtroendet

+ Mer betalt

+ Alltid kul att bestämma, haha

+ Bra merit

+ Stort inflytande på arbetsplatsen (kan därmed styra upp saker som man vill ändra på)

- Måste vara a jour även då man är ledig

- Inte SÅ himla mycket mer betalt

- Folk kan behandla en annorlunda eftersom man har en annan position än dom

- Besvärligt att medla i ev. konflikter etc.

Vad säger ni? Hjälp!

Blev uppmanad av Mor att uppdatera bloggen eftersom hon hade tråkigt... Och eftersom jag gärna vill glädja henne så skrider jag omedelbart till verket.

Jobbar i eftermiddag/kväll, har sen ledig helg - då kommer jag ENBART ägna mig åt min jättetrave med böcker och trevligheter som påsen med valnötter som väntar på mig i skafferiet (grekisk yoghurt med valnötter och honung är något av det godaste som finns. Kallas även Afrodites Dröm. Det ni!).

Den som stör med oviktiga och triviala saker kommer beläggas med besöks- och kontaktförbud månaden ut! (obs! skämt...)

Printat ut blanketter till Mor, diskat en hög porslin som lätt matchat Nobelmiddagens till mängd (inte till utseende dock...), berömt min man som ska veckohandla och gjort inköpslista utan att gnälla samt släpat ut de ovilliga hundarna i regnet (de ligger nu och surar under sängen, missnöjda med att tvingas ut i detta hemska väder).

Själv tycker jag om sommarregn! Kalla mig cyniker, men det finns något uppfriskande med det, luften blir sval och klar efteråt.

En bonus är studenterna förhoppningsvis håller sig i skinnet och låter bli att förpesta min hemresa ikväll, haha!