Som den snälla och godhjärtade person jag (faktiskt) är erbjöd jag mig igår att gå till Elgiganten och köpa en kabel som Ola behövde. Det ångrade jag när jag drog upp persiennerna imorse...

Men ett löfte är något (hyfsat) heligt så jag begav mig ut på förmiddagen. Promenaden upp till butiken tog ungefär dubbelt så lång tid som vanligt. När jag närmade mig noterade jag att det var djupa och breda snövallar runt hela parkeringen, som i sin tur var i princip tom. "Aha, det finns ingen plogad väg in... Då forcerar jag den här vallen!"

Så jag klev alltså rätt ut i en vall...och sjönk ner till midjan!

Jaha, vad gör man? För att undvika förödmjukelse (vilket det ifs. redan var för sent för...) så fortsätter man att gå, målmedvetet och utan att röra en min.

Det ska framstå som om detta var exakt vad som förväntades inträffa och att man är totalt oberörd.

Jag lyckades hjälpligt med detta.

Nåväl, fick tag i kabeleländet och klev ut på den snötäckta parkeringen (kände mig som Maro Polo som efter 5 års elände nått Kina men sen inser att han måste göra samma j-vla resa hemåt igen...)

Upptäckte då att det faktiskt fanns ett upplogat hål i snövallen som jag inte såg tidigare. This could only happen to me!

Det kräksnöade och blåste nu mer än någonsin. Då uppenbarar sig vår granne Lennart, en trevlig pensionär som är förtjust i mina hundar.

- Inte ska du gå hem i det här? frågade han och såg bekymrad ut.

- Jo, det var tanken, svarade jag.

- Inte då, hoppa in i bilen så kör jag hem dig. Ska bara köpa kattmat och värmeljus på ÖB först, har du tid att vänta?

( Reflektion: ja, vad mer än kattmat och värmeljus kan man egentligen behöva i snöovädret? Lennart har råkoll på grejerna.)

Så jag fick sitta i hans uppvärmda och sköna bil, blev körd hem till porten och vi hade riktigt trevligt. Lennart delade med sig av sin filosofi ("är man artig och tacksam så blir livet väldans mycket lättare") och ondgjorde sig över att de plockat bort brevlådan vid Volvo. Vi tycker med andra ord lika om mycket...

Vilken tur att man har såna bussiga grannar!

Nu ska jag förkovra mig med en tjock bok och glädjas över att mänskligheten trots allt inte är helt bortom all räddning.

Vill tacka för alla hälsningar som inkommit via mail, kommentarer och telefonsamtal! Allt känns ok nu, och vi tar nya tag!

(Men jag måste medge att ett arbete där folk som regel inte trill av av pinn känns mer och mer lockande... Jag kanske hellre handskas med trilskandes kopieringapparater, sorterar post och kvittrar i telefon?)

Har just genomlevt ett av mitt livs mer vedervärdiga dagar någonsin.

Personen jag arbetar som assistent hos avled hastigt och (o)lustigt under natten. Visseligen stillsamt men ändå... Hemsjukvården var också där, vi var 5 personer i lägenheten. Jaha, vad gör man? Kollegor och assistansbolaget måste informeras...det blev ett ringande och ett pratande. Situationen kändes helt absurd. Mitt i allt måste man ta itu med sina egna känslor och upplevelser av händelsen!

Och vad händer med mitt jobb? Tusen tankar i huvudet...

Assistansbolaget ringde mig sedan på förmiddagen och undrade om jag var intresserad av ett jobb i Täby hos en kvinna. Visst! Kunde jag kanske ta mig dit och träffa henne idag? Öh, visst...

Så det var bara att ordna till anletsdragen och ta en sväng ut i norra förorterna.

Denna kvinna var synneligen trevlig och jag kände att här kunde jag definitivt tänka mig att arbeta.

For hemåt, bara för att i samma sekund jag satte foten på Norrtäljemarken återigen bli uppringd av assistansbolaget som frågade om jag kunde komma in och skriva på avvikelserapporten och lite annat.

Ok, bara att bita ihop och göra det. Tog med mig Texas in och överräckte honom till hans tacksamma och solbrända matte (lika bra att få allt gjort medans jag ändå höll på...).

Susade upp på kontoret, gjorde det jag skulle och får sen äntligen hemåt igen.

3 vändor till Stockholm på 12 timmar; inte illa!

Har inte sovit på 1 1/2 dygn, har bara ätit en banan idag....

Mår sådär, känner mig liksom urlakad och tom. Lite skör.

Har betalat alla räkningar och lite annat, ska få i mig mat och sen SOVA....

Jag vet att jag tjatat i oändlighet om hur härligt det är med vinter, snö och framförallt julen...men nu börjar det spira en längtan efter vår!

 Vill kunna cykla, slippa behöva torka upp allt blött som hundarna släpat in, slippa ha fem lager kläder på mig vid varje hundrastning...

Texas och Viggo leker!

Otroligt fånigt, de springer fram och tillbaka och jagar varann genom lägenheten (det dånar som åska när Texas drar fram...), tvärnitar, väntar ut den andre...och sen börjar de om. Och om...och om...

Vi försöker stävja de värsta anfallen, men hur lätt är det att hantera en hund lång som en SAAB?

Frågade grannen under ifall de hörde något men lyckligtvis verkar det vara välisolerat (vilket inte är fallet the other way around; jag hör henne gasta varenda dag).

En annan granne tittade intresserat när jag kom med mina tre dårar i koppel (alla drog åt varsitt håll) och uttryckte sin beundran för mitt balanssinne.

Haha, tur att man har pensionärsdoppar på skorna!

Fick nys om att en av systersönerna fått ett nytt specialintresse: grodor...

Eftersom jag av okänd anledning är ägare till en ENORM mjukisgroda föll det sig naturligt att donera sagda djur till honom. Om jag nu kunde hitta den....

Hur kan en plyschgroda lika stor som en västgötaspets försvinna?

Gav upp sökandet på lördageftermiddag och återupptog det söndag morgon.

Hittade grodan i källaren! Bar upp åbäket, mötte en granne i trappan.

Undrar vad hon tänkte när hon mötte mig kl. 08.10 en söndagmorgon med rätt härjat utseende, ytterkläder på och en stor grön groda under armen?

"Lördagkvällen måste ha gått vilt till..."

Tog med groda samt Viggo till föräldrahemmet där jag hjälpte Far & Mor att baxa ner två skåp ("Nu fastnar det i kröken! KRÖKEN! Lyft! Släpp! Knuffa!"), grävde bokstavligen fram min gamla stereo som till min stora häpnad fungerade.

Ola var djupt imponerad över anläggningens ljudkapaciteter och verkade belåten med att jag släpat hem den (vilket inte alltid är fallet med saker jag tar hem...)

Jobb inatt, så måndagen går i slapphetens tecken.

Äggsmörgås och te står på lunchmenyn.

Vi har celebert besök den här veckan; basseten Texas är återigen här medans hans matte är i USA!

Det var rörande scener när T mötte Uno och Viggo - de kände igen varann och blev jätteglada! Svansar viftade, det stojades och lektes.

Grabbarna trivs uppenbarligen utmärkt tillsammans och det går så bra. De är ensamma utan problem, Viggo lånar generöst ut sina leksaker och de samsas fint vid matskålarna.

Det är en dock en viss skillnad att manövrera ytterligare en hund vid rastning, en som dessutom är lång som ett hangarfartyg...men jag börjar få in tekniken nu.

Tur att Texas är snäll som få!

Hastar bara in en liten snabbis på bloggen och säger hej! så ingen tror att jag försvunnit från jordens yta.

Ska strax iväg på arbetsplatsmöte och sen jobba natt. Haft en mysig dag hemma med hundarna, lagat lasagne (samt ätit en försvarlig mängd av densamma....mozzarella är Gudarnas gåva till människan!) och haft mina frusna stackars fötter i ett hett fotbad. Hur länge sedan var det inte man gjorde sånt?!

När jag var liten såg jag i en seriebok hur Muminmamman badade hett fotbad och sen fick jag dille på att göra det själv...terroriserade mina stackars föräldrar med att ständigt dra fram den gula diskbaljan och skvätta vatten över köksgolvet...

Off to work!

Kan närmare -20C hindra Ingrid från det inplanerade besöket hos föräldrarna på landet? No way!

Mor ringde imorse..

- Kom inte hit, det är iskallt!

- Dumheter, jag tar bussen ut och hem!

- Vi har bara äcklig mat!

- Jag älskar pepparrotskött!

- Hundarna fryser!

- Jag tar med tröjor!

-.......Ok.........

Så jag tog en kasse med filmer, ett par stickade små tröjor och begav mig ut tillsammans med hundarna.

I RoBro rådde kristidsstämning: Mor satt med torghandlarvantar på sig med fingrarna runt sin, med gummisnodd lagade, japanska tekopp (sprucken). Temperaturen uppmättes i övre besticklådan till 2 grader (fråga mig inte varför just där...).

Far släpade vedkorgar, hackade upp frusna vattenhinkar och konstaterade att morötterna i skafferiet hade ishinna.

Vi kalasade på de sista resterna av julosten och pepparkakorna samt kaffe. Ingen ville lämna platserna framför vedspisen...

Sen gjorde jag en viss betydande insats genom att sortera otaliga årgångar av Brukshunden och Hundsport och placera i ordning i Mors arkivskåp. Sen gav jag mig på hyllan med DVD:er och böcker ovanför tv:n till föräldrarna förtjusning.

Ordning och reda!

Belönades med pepparrotskött, något jag inte ätit på säkert 10 år - mums!

For hemåt, mätt och belåten och med en diger bunt Allas Veckotidning - korsord för flera månader framöver med andra ord.....

Tack för en urmysig dag!